Bussfärden
Om det är någon som inte märkt det så kan jag vara lite omständig ibland.
Detta visade sig tydligt i söndags då jag skulle färdas med bussen hem till norrköping.
Jag står vid hållplatsen och väntar på swebussen men framför mig står en buss som heter ybuss.
-Ursäkta, är de här swebuss?
-Swebuss? Det har jag aldrig hört talas om, säger busschauffören.
- Nähä, swebuss express..?? Fortsätter jag..
Chauförren ser ut som ett frågetecken.
-Det här är 14:20 bussen.
-Okej aha mm.. Då hoppar jag på!
Bussen är typ full. Jag sätter mig långt fram i bussen bredvid en utlänsktjej som snackar i sin mobil.
Bussen börjar rulla 14:20 precis som den ska fast åt fel håll.
HELVETE
-Ursäkta igen men är det här buss 830?
-Va? Det här är buss 14:20 till stockholm.
-Mm tack då.
Okej bra. Då var det nog rätt buss ändå eftersom jag hade ett byte i stockholm. Pulsen sjunker och jag sätter mig tillrätta på min plats. ALLTID bälte på buss och självklart sätter jag på mig den. Efter en stund märker jag att bältet sitter löst. Bandet liksom hänger ner på låren. Jag drar i bältet för att försöka få det att åka tillbaka men det blir inte riktigt så utan bältet blir bara längre och längre. Till slut sitter jag med en hel hög bälte i famnen. Det ser ut som en lång svart orm som vilar på mina knän. Amen va fan, aha, vad gör jag nu?
Tjejen bredvid mig tittar ut genom fönstret och pratar fortfarande i mobiltelefonen. Jag tittar mig omkring för att försöka få syn på en ledig plats, men det finns ingen. Istället märker jag att en annan tjej fått syn på mitt mästerverk.
-Typisk, säger jag och tittar tillbaka på henne.
-Du kanske ska testa och dra ut stolen, säger hon. Som säkert asgarvar inombords, först vet hon inte vilken buss hon är på och sen vill hon ha bälte som ingen annan har och lyckas sätta sig på den plats där bältet inte funkar.
-Ahh ska testa..
Bältormen försvinner snabbare än jag hinner blinka.
-Tack för hjälpen! säger jag och ler lite generat mot henne.
Jag tar tag i bältet igen och drar den mot min höft men bältet vägrar och jag kommer inte längre än till bröstet. Den har liksom hakat upp sig. Jag börjar rycka i bältet.
-Typiskt, säger jag igen och blir en aning svettig. Tjejen med mobiltelefonen vänder sig om och tittar på mig. Jag drar, rycker, drar långsamt, rycker hårt.
TILL SLUT ger bältet med sig och jag torkar svetten från pannan. Den andra tjejen har följt mig under hela färdens början, från mitt nervösa snack med busschauffören till den svettiga bältes brottningen, men nu ler hon.
-Herregud alltså, säger jag och ler tillbaka. Hon tänkte nog likadant.
A wanting hand
Detta visade sig tydligt i söndags då jag skulle färdas med bussen hem till norrköping.
Jag står vid hållplatsen och väntar på swebussen men framför mig står en buss som heter ybuss.
-Ursäkta, är de här swebuss?
-Swebuss? Det har jag aldrig hört talas om, säger busschauffören.
- Nähä, swebuss express..?? Fortsätter jag..
Chauförren ser ut som ett frågetecken.
-Det här är 14:20 bussen.
-Okej aha mm.. Då hoppar jag på!
Bussen är typ full. Jag sätter mig långt fram i bussen bredvid en utlänsktjej som snackar i sin mobil.
Bussen börjar rulla 14:20 precis som den ska fast åt fel håll.
HELVETE
-Ursäkta igen men är det här buss 830?
-Va? Det här är buss 14:20 till stockholm.
-Mm tack då.
Okej bra. Då var det nog rätt buss ändå eftersom jag hade ett byte i stockholm. Pulsen sjunker och jag sätter mig tillrätta på min plats. ALLTID bälte på buss och självklart sätter jag på mig den. Efter en stund märker jag att bältet sitter löst. Bandet liksom hänger ner på låren. Jag drar i bältet för att försöka få det att åka tillbaka men det blir inte riktigt så utan bältet blir bara längre och längre. Till slut sitter jag med en hel hög bälte i famnen. Det ser ut som en lång svart orm som vilar på mina knän. Amen va fan, aha, vad gör jag nu?
Tjejen bredvid mig tittar ut genom fönstret och pratar fortfarande i mobiltelefonen. Jag tittar mig omkring för att försöka få syn på en ledig plats, men det finns ingen. Istället märker jag att en annan tjej fått syn på mitt mästerverk.
-Typisk, säger jag och tittar tillbaka på henne.
-Du kanske ska testa och dra ut stolen, säger hon. Som säkert asgarvar inombords, först vet hon inte vilken buss hon är på och sen vill hon ha bälte som ingen annan har och lyckas sätta sig på den plats där bältet inte funkar.
-Ahh ska testa..
Bältormen försvinner snabbare än jag hinner blinka.
-Tack för hjälpen! säger jag och ler lite generat mot henne.
Jag tar tag i bältet igen och drar den mot min höft men bältet vägrar och jag kommer inte längre än till bröstet. Den har liksom hakat upp sig. Jag börjar rycka i bältet.
-Typiskt, säger jag igen och blir en aning svettig. Tjejen med mobiltelefonen vänder sig om och tittar på mig. Jag drar, rycker, drar långsamt, rycker hårt.
TILL SLUT ger bältet med sig och jag torkar svetten från pannan. Den andra tjejen har följt mig under hela färdens början, från mitt nervösa snack med busschauffören till den svettiga bältes brottningen, men nu ler hon.
-Herregud alltså, säger jag och ler tillbaka. Hon tänkte nog likadant.
A wanting hand
Kommentarer
Trackback